tusen lampor och tjugo varv i en rondell

från början ville jag inte, nej sa jag. dom kommer döma mig, titta på mig, skratta åt mig, viska om mig. han sa snälla, eller nej det sa han inte, han sa "vær så snill". med den där murriga, brummande dialekten jag blir knäsvag av. om inte du går,då går inte jag heller sa han, och jag kände att jag kunde inte förstöra bara för att jag inte ville att alla skulle titta eller döma. så vi hånglade, och jag sminkade mig noga för det var viktigt. väldigt viktigt. så många människor skulle se mig första gången och skulle dom titta så ville jag inte att dom skulle titta för att jag var ful. jag vet att jag granskade mitt självlockiga hår i spegeln, och vände mig om för att fråga om det dög. han svarade att jag var vacker. och jag såg in i dom blå ögonen som ser lite trötta men ändå så pigga ut, jag log. han log tillbaka och jag tänkte herregud,den killen. jag plattade hans hår och sedan fick vi skjuts. jag var bitter, det var kallt och duggregnade och molnen såg grå och tunga ut, jag var nästan säker på att dom skulle svälja mig hel. vi gick den sista biten, och när vi var en liten bit ifrån hörde vi basen från ljudanläggningen. vi kom dit, och jag var inte imponerad. människa efter människa kom fram och frågade om det var jag som var hans flickvän, om jag var svensk och allt det där dom redan visste men frågade ändå. tog i hand, hälsade kort på många med ett "hej,felicia". ingen hörde nog mitt namn men alla visste det ändå. inget kom riktigt igång förrän senare. vi stog i en ring, det var hans kompis och dennes flickvän, hans andra kompis och dennes flickvän och andra människor till och från. så vi var 3 par i den där ringen. vi blev erbjudna allt möjligt och vi tog klunkar ur massvis med flaskor och burkar från olika människor och förbannade oss själva för att inte fixat dricka. han fick upp mobiltelefonen ur fickan och skrev med snabba fingrar ett sms till sin syster. hon skulle köpa ut. tills dess fick vi ta det folk erbjöd oss. folk dansade bakom oss men det gjorde inte vi. kvällen fortsatte i stort sett så, tills det blev mörkt. vi hade fått i oss en del, och vår egen dricka kom den med tillslut, inget starkt. två vita och två svarta burkar. smirnoff och cider. kylan tryckte fortfarande i luften men jag frös inte så som jag gjort i början av kvällen. det var mycket folk där under bron nu, vi skrattade, tjoade, kramades och musiken dunkade. allt blev lite luddigt och cigarettröken blev tätare,dansgolvet som inte var ett golv fullare, rösterna och musiken högre och det var då jag såg ut över havet. rakt över fanns det bostadslängor som såg ut som tusen små eldflugor, ljuset speglades i vattnet och vi sjöng högt. där och då, mitt i den kalla vårnatten, ville jag bara stanna tiden. han var så fin, allt var så fint. det luktade regn, sprit och cigarettrök. och vi blev släpade upp på dansgolvet och dansade hela natten. fick skjuts hem av en nykter klasskompis till honom, pratade högt med en full klasskompis till honom som satt i framsätet, höll varandras händer hårt, åkte tjugo varv runt runt runt i en rondell och jag skrattade och skrek för det kittlades i magen och vi kysstes och sedan tackade vi för skjutsen och snubblade in till honom där vi drack mer och ramlade i säng och somnade glada men vaknade illamående. det var värt det, inget har någonsin varit så värt det. nu är det valborg och jag ska ta ett glas rödvin,gå ut,sakna honom varenda sekund och inget här kommer någonsin bli så magiskt.