att se, att vara

att se en gammal,skrynklig tant med sorgsna ögon sitta på en bänk bredvid ikeas kiosk och äta en vit mjukglass i strut,så himla ensam och så skör, för att sedan resa sig och sakta,sakta gå därifrån och dom sorgsna ögonen ser så förbaskat gråtfärdiga ut och hon torkar sig om munnen med en servett och håller hårt i sin handväska och vet inte ens om att på bänken bredvid den hon satt på sitter en tonårig flicka och gråter för att hon tycker så innerligt synd om henne, för att hon bara vill gå och ge tanten en kram, följa med henne hem och koka te och baka småkakor åt henne och prata med henne om det som varit och det som kommer att bli, men så gör man inte. hur mycket man än vill. och flickan gråter och gråter och mamma och pappa ser förvånat på henne och tårarna rinner och alla tittar men hon bryr sig inte för just då känns världen så otroligt,otroligt orättvis. flickan slutar gråta men tanten med mjukglassen kommer alltid finnas kvar i bakhuvudet, och det var första gången jag insåg att världen inte är som den borde vara och jag kommer aldrig att kunna göra något åt det.

att vara inlindad i hans armar som håller hårt runt mig och det är som om jag aldrig kommer kunna lämna honom om han håller tillräckligt hårt, på den svarta skärmen med orange text på över våra huvuden lyser texten go to gate på. hans tårfyllda ögon ser på mig och vi kysser varandra länge. jag borrar in näsan i hans halsgrop och drar in lukten av honom djupt ner i mina lungor som om det skulle hjälpa mig, men det gör det inte. vi viskar jag älskar dig och allt ska gå så bra för det har ju gjort det dom andra gångerna och vi klarar allt tillsammans och vi ses snart igen, ord som vi måste säga för att på något sätt övertyga varandra om att ingenting är över, även om det känns som att precis allt är över och våra hjärtan kommer att sluta slå om vi släpper varandra och precis då slår den orange texten om till ett blinkande boarding och jag vet att jag måste gå. många,snabba kyssar följt av en sista djup,lång. vi vet båda två att det är den sista på sju veckor och tårarna rinner och mascaran är i hela ansiktet och vi släpper varandra och i den sekunden känns det som om vi blir två halvor. två vandrande sådana där hjärthalvor i metall som man hade i halsband och delade med sin bästis på mellanstadiet. jag går genom säkerhetskontrollen och släpper honom inte med blicken förrän jag måste, och jag ställer mig i kön och folk tittar på mig som om dom aldrig gråter själva och jag ger mitt boardingpass till flygvärdinnan och går ut från flygplatsen. jag ser honom bakom glasrutan och vi vinkar och skickar slängpussar och tecknar med händerna att vi älskar varandra och han gråter och jag gråter. jag gråter upp för trappan till flygplanet, jag gråter hela flygresan och jag gråter i mellanlandningen och jag gråter tills jag är hemma i min säng och då gråter jag ännu mer för det är så förbannat ensamt.