kort och gott

om precis arton dagar får jag pussas och kramas och vara världens lyckligaste och så kär man bara kan bli. precis arton långa dagar. nu sitter jag och gör spansk grammatik vilket är lite sådär inte kul alls. kort och gott.

små fötter och höga ambitioner

nu har det blivit mycket deprimerande inlägg, men självklart så är det inte så det ska vara. den här bloggen ska handla om bra och fina saker med, som vaniljte, nyvakna pojkvänner, mysig fransk musik, storstäder om nätterna, skrangliga cyklar, croissanter och flygplan.

men det jag är mest förvånad över är att jag inte presenterat mig ordentligt. så nu kör vi.
jag heter felicia. jag bor utanför en liten,liten stad i södra norrland och jag packar aldrig ur mina resväskor ordentligt. jag har en familj, vänner, en pojkvän och en katt. har även en stökig garderob som är definitionen av huller om buller. jag tycker om varmt och skönt, laxpasta, pussar, musik, skratt, blommor, sovmorgnar och blå himmel. jag tycker inte om kött, tovigt hår, huvudvärk, tomma balsamflaskor, dåliga lärare och getingar. född i december runt jul, har små fötter och höga ambitioner.

forget your dad. he's gone.

det finns inga andra ord att beskriva det med än hat. "nej, så kan det inte vara" skulle andra säga "han är ju din pappa". men jag vet, och känner det djupt in i märgen. han hatar mig. och det här är inte en sån där bortskämd historia som andra tonåringar drar som handlar om att dom inte får vara ute den och den tiden eller inte får ta hem sin pojkvän eller något. det här handlar om att allt jag säger och gör vänds emot mig. jag blir kallad dum och idiot och jag ska hålla käften, tiga och veta hut. han säger att mamma är rädd för mig, och att jag är en uppkäftig ungjävel som inte är värd skiten under fötterna, eller att jag inte har något vett i skallen. ibland också att jag inte har rätten att säga emot honom. men det är inte det som är det värsta. inte alls. det värsta är hur han tittar på mig och indirekt trycker ner mig, ger mig skuldkänslor för saker jag inte gjort. vänder på allting, så att allt är mitt fel. allt är alltid mitt fel. jag bor i ett miniatyrhus ute på gården. och jag stannar här. jag umgås helst inte med min familj för jag är rädd för att ett enda litet ord ska bli fel så helvetet brakar lös. jag äter frukost och ibland middag, jag går på toaletten. men annars går jag inte in dit. det händer, men inte ofta. för det känns som om jag inte hör hemma där. jag är inte deras dotter längre, och det har jag inte varit på länge heller. ibland vågar jag inte ens gå ut och borsta tänderna förrän alla har gått och lagt sig, och då händer det ibland att jag somnar. då blir allt ännu värre, för då har pappa en liten chans att få mig att må dåligt. och tro mig, han tar den. och varje gång han tar den, så vill jag bara ta alla tallrikar vi har i skåpet och släppa dom på golvet. skrika åt honom, skrika ut all den ilska som ligger och dunkar i botten av magen och spotta honom i ansiktet. men jag gör det inte. jag går bara undan. för jag vet att jag är en människa med egna åsikter, en människa som inte sitter tyst. en människa som älskar att argumentera och vinna konversationer. för att jag inte ska svara emot, vilket för mig är en självklarhet, så går jag undan. det har tagit mig flera år att klara det. för jag är en människa som man inte trampar på utan konsekvenser. men jag har insett att det gör inte han heller, konsekvenserna kommer inte nu. men dom kommer komma. det som är mest synd med allt det här, är att jag förlorar så mycket tid med min mamma. för jag älskar min mamma. och jag förstår för allt i världen inte hur hon kan ha valt pappa. men så är det, och så kommer det vara tills jag flyttar härifrån. som tur är så är det inte så långt kvar. måste bara stå ut och inte kasta dom där tallrikarna. sen kan jag bygga en egen familj, i ett eget hus. och den ska aldrig någonsin bli som min. aldrig. och då är det inte jag som sitter där ensam utan dotter. det är han.

att se, att vara

att se en gammal,skrynklig tant med sorgsna ögon sitta på en bänk bredvid ikeas kiosk och äta en vit mjukglass i strut,så himla ensam och så skör, för att sedan resa sig och sakta,sakta gå därifrån och dom sorgsna ögonen ser så förbaskat gråtfärdiga ut och hon torkar sig om munnen med en servett och håller hårt i sin handväska och vet inte ens om att på bänken bredvid den hon satt på sitter en tonårig flicka och gråter för att hon tycker så innerligt synd om henne, för att hon bara vill gå och ge tanten en kram, följa med henne hem och koka te och baka småkakor åt henne och prata med henne om det som varit och det som kommer att bli, men så gör man inte. hur mycket man än vill. och flickan gråter och gråter och mamma och pappa ser förvånat på henne och tårarna rinner och alla tittar men hon bryr sig inte för just då känns världen så otroligt,otroligt orättvis. flickan slutar gråta men tanten med mjukglassen kommer alltid finnas kvar i bakhuvudet, och det var första gången jag insåg att världen inte är som den borde vara och jag kommer aldrig att kunna göra något åt det.

att vara inlindad i hans armar som håller hårt runt mig och det är som om jag aldrig kommer kunna lämna honom om han håller tillräckligt hårt, på den svarta skärmen med orange text på över våra huvuden lyser texten go to gate på. hans tårfyllda ögon ser på mig och vi kysser varandra länge. jag borrar in näsan i hans halsgrop och drar in lukten av honom djupt ner i mina lungor som om det skulle hjälpa mig, men det gör det inte. vi viskar jag älskar dig och allt ska gå så bra för det har ju gjort det dom andra gångerna och vi klarar allt tillsammans och vi ses snart igen, ord som vi måste säga för att på något sätt övertyga varandra om att ingenting är över, även om det känns som att precis allt är över och våra hjärtan kommer att sluta slå om vi släpper varandra och precis då slår den orange texten om till ett blinkande boarding och jag vet att jag måste gå. många,snabba kyssar följt av en sista djup,lång. vi vet båda två att det är den sista på sju veckor och tårarna rinner och mascaran är i hela ansiktet och vi släpper varandra och i den sekunden känns det som om vi blir två halvor. två vandrande sådana där hjärthalvor i metall som man hade i halsband och delade med sin bästis på mellanstadiet. jag går genom säkerhetskontrollen och släpper honom inte med blicken förrän jag måste, och jag ställer mig i kön och folk tittar på mig som om dom aldrig gråter själva och jag ger mitt boardingpass till flygvärdinnan och går ut från flygplatsen. jag ser honom bakom glasrutan och vi vinkar och skickar slängpussar och tecknar med händerna att vi älskar varandra och han gråter och jag gråter. jag gråter upp för trappan till flygplanet, jag gråter hela flygresan och jag gråter i mellanlandningen och jag gråter tills jag är hemma i min säng och då gråter jag ännu mer för det är så förbannat ensamt.