forget your dad. he's gone.

det finns inga andra ord att beskriva det med än hat. "nej, så kan det inte vara" skulle andra säga "han är ju din pappa". men jag vet, och känner det djupt in i märgen. han hatar mig. och det här är inte en sån där bortskämd historia som andra tonåringar drar som handlar om att dom inte får vara ute den och den tiden eller inte får ta hem sin pojkvän eller något. det här handlar om att allt jag säger och gör vänds emot mig. jag blir kallad dum och idiot och jag ska hålla käften, tiga och veta hut. han säger att mamma är rädd för mig, och att jag är en uppkäftig ungjävel som inte är värd skiten under fötterna, eller att jag inte har något vett i skallen. ibland också att jag inte har rätten att säga emot honom. men det är inte det som är det värsta. inte alls. det värsta är hur han tittar på mig och indirekt trycker ner mig, ger mig skuldkänslor för saker jag inte gjort. vänder på allting, så att allt är mitt fel. allt är alltid mitt fel. jag bor i ett miniatyrhus ute på gården. och jag stannar här. jag umgås helst inte med min familj för jag är rädd för att ett enda litet ord ska bli fel så helvetet brakar lös. jag äter frukost och ibland middag, jag går på toaletten. men annars går jag inte in dit. det händer, men inte ofta. för det känns som om jag inte hör hemma där. jag är inte deras dotter längre, och det har jag inte varit på länge heller. ibland vågar jag inte ens gå ut och borsta tänderna förrän alla har gått och lagt sig, och då händer det ibland att jag somnar. då blir allt ännu värre, för då har pappa en liten chans att få mig att må dåligt. och tro mig, han tar den. och varje gång han tar den, så vill jag bara ta alla tallrikar vi har i skåpet och släppa dom på golvet. skrika åt honom, skrika ut all den ilska som ligger och dunkar i botten av magen och spotta honom i ansiktet. men jag gör det inte. jag går bara undan. för jag vet att jag är en människa med egna åsikter, en människa som inte sitter tyst. en människa som älskar att argumentera och vinna konversationer. för att jag inte ska svara emot, vilket för mig är en självklarhet, så går jag undan. det har tagit mig flera år att klara det. för jag är en människa som man inte trampar på utan konsekvenser. men jag har insett att det gör inte han heller, konsekvenserna kommer inte nu. men dom kommer komma. det som är mest synd med allt det här, är att jag förlorar så mycket tid med min mamma. för jag älskar min mamma. och jag förstår för allt i världen inte hur hon kan ha valt pappa. men så är det, och så kommer det vara tills jag flyttar härifrån. som tur är så är det inte så långt kvar. måste bara stå ut och inte kasta dom där tallrikarna. sen kan jag bygga en egen familj, i ett eget hus. och den ska aldrig någonsin bli som min. aldrig. och då är det inte jag som sitter där ensam utan dotter. det är han.